Ingegerd Wirtberg psykolog och familjeterapeut vid Norrlands universitets sjukhus svarar på Noras brev

Bästa Nora
Det har gått ett antal veckor sedan du skrev och jag vet inte riktigt var du befinner dig just nu i förhållande till det som hänt dig men jag svarar utifrån det brev jag har.

Det är väl rimligt att du får veta något om mig som tar mig friheten att skriva till dig på ett ganska personligt vis. Jag är psykoterapeut med familjeterapiinriktning och jag har också arbetat med ofrivillig barnlöshet under många år genom att jag arbetat med forskning kring hur män och kvinnor reagerar på och hanterar ofrivillig barnlöshet. Dessutom har jag en gång i tiden varit ofrivilligt barnlös och själv gått igenom en del av det som en barnlöshetskris nästan alltid innebär.

Du skriver att du både brottats med en barnlöshetskris under en längre tid och sedan drabbats av att den du delat detta med lämnat dig för en annan kvinna. Det är mycket att hantera på en gång och det är inte svårt att leva sig in i alla känslor och tankar som detta väcker.

Att hantera två förluster samtidigt är inte så enkelt; den ena är mer osäker till sin natur – du antyder i ditt brev att kanske finns möjligheten fortfarande att bli mor – och det är väl just ett av problemen när man kämpar för att bli med barn, man vet inte och tvingas att leva i en slags ”dubbel bokföring” under ofta lång tid.

Den andra förlusten – att bli lämnad av den man delat livet, barnlösheten och längtan om föräldraskapet med – väcker naturligtvis starka känslor och är en stor utmaning att hantera.

Jag vet inte vilka tidigare erfarenheter du har som du kan luta dig mot i den här situationen. Ofta kan man behöva professionell hjälp att sortera och reda upp i alla tankar och känslor som uppstår.

Du hade också försökt ta sådan hjälp men kände dig inte mött på dina villkor om jag förstod saken rätt.

Det är naturligtvis så att många inte riktigt satt sig in i vad en infertilitetskris innebär även om de är psykoterapeuter, det är fortfarande något av en blind fläck trots att vi i samhället blivit oerhört mycket öppnare kring detta under de senaste femton åren. Detta är bara att beklaga men jag hoppas och tror att du kan hitta en bra terapeut som kan vara till hjälp. (Jag har föreslag på terapihjälp som du kan få via villhabarn.com).

Oftast vill man ha svar fort i en krissituation. Ska jag göra si eller så? Att orka vara kvar i situationen och bearbeta det som hänt är inte enkelt. Man får också goda råd från omgivningen som är välmenande och mer eller mindre användbara. Det kan vara svårt att höra sin egen "inre röst" ibland och få kläm på vad man själv vill eller vad man själv kan påverka.

Det kan vara bra att fråga sig just det. Vad kan jag påverka? Att använda sin kraft till det som man tror är möjligt.

Att dela med sina nära och kära är också något som kan hjälpa, människan är ett socialt ”djur” och vi är inte gjorda för att bära varken sorger eller glädjeämnen ensamma.

Att älta är Guds gåva till oss människor tänker jag ibland. Att få vända och vrida, få säga samma sak många, många gånger och att bli både arg, ledsen och kanske ibland till och med få skratta åt allt tillsammans med någon eller några som bryr sig om. Ofta berättar människor efter en kris att det var just det som bar dem igenom.

Ibland kan man få säga till sina vänner att jag behöver det här nu. De flesta vill hjälpa till bara de vet hur. De behöver bara få veta att de är till hjälp när de lyssnar och delar.

En god vän till mig berättade en gång då hon drabbats av en stor förlust att hennes mamma hade gett henne ett gott råd.
"Glöm inte att tända ett ljus när du äter eller köpa en vacker blomma till dig själv ibland".
Jag har tänker på det ibland, att visa omsorg mot sig själv då man bäst behöver det.

Jag slutar nu och önskar dig lycka till!

Vänliga hälsningar
Ingegerd

(augusti 2004)